OM VIKINGARNAS NAVIGATION

Materialet för denna text har jag samlat ihop från olika håll, mest från Internet. Den vidlyftigaste källan har varit James Enterlines textsamling, som baserar sig på några diskussionsforum med solskivan som ämne. Internet är dock tyvärr, som alla borde veta, inte något ställe där "allt som är tryckt är sant" och kanske jag dessutom har missförstått ett och annat. Texten är, utom till den del den är direkta citat, mer eller mindre fritt utformad av mig själv och en hel del av slutsatserna är mina egna. Matematiken ligger för det mesta över min kunskapsnivå varför jag inte ens har försökt referera den sidan av saken.

Så länge man rör sig på hemmavatten klarar man sig långt med ganska enkel navigation. Man använder landmärken, enslinjer, landkonturer och vet ganska så bra vart och hur långt man kommer under en viss tid under vissa väderleksförhållanden. För att segla i sina hemmavatten lever man i hög grad på sitt minne, som för en van sjöfarande allt mera utvecklas till en instinkt. Den bästa beskrivningen av detta slags kunskap som övergår i instinkt har jag hittat, i en lätt överdriven form i f.d lotsen Mark Twains bok "Life on the Missisippi". Där berättar den dåvarande Samuel Clemens om sina vedermödor, då han gick i lära för att till slut bli lots. För den som är intresserad av navigation är detta en finfin bok, särskilt den första delen. En före detta kommodor i en båtförening uttrycket samma sak så här. "Jag känner till alla stenar här i trakten, jag har farit på dem alla." Lokalt behövdes förr i tiden inga sjökort eller ens kompass om sikten var ens någorlunda klar. De fiskare och den tidens små kustskeppare som kände sitt revir utan och innan, användes naturligtvis i mån av möjlighet mot betalning eller med tvång som lotsar för långfararna.

Men vikingarna och de samtida handelsmännen for ofta så långa resor att det var omöjligt att känna till alla detaljer på färdleden. Om det var möjligt höll man sig i alla fall till kusterna. Vid något tillfälle kunde de ta sig ett litet skutt över havet, till exempel från Sverige till Åland eller från Kristianiafjorden (Oslofjorden) till Danmark, men sannolikt valde de då vädret med omsorg. Så länge man håller kusten på styrbords, respektive babords sida vet man i stort sett åt vilket håll man färdas. Solen, särskilt vid upp och nedgång och polstjärna gav de grova väderstrecken. Den muntliga traditionen var viktig när det gällde långfärder. Vissa landmärken kände man igen, antingen på basen av skepparens egen erfarenhet eller från andras berättelser. Den som for österut längs norra Finska viken kände säkert till sådana platser som Hangö Udd, Porkala och Pellinge. Ännu på 1700-talet visas södra Finlands skärgård på många kartor som ett konfetti av små obetydliga och vad det geografiska läget beträffar geografiskt helt fantasifulla holmar. Det tråkiga med kustfart längs en litet känd kust är, att ju närmare kusten man rör sig, desto sannolikare är det att man stiftar närmare bekantskap med något grund. Den finska kusten är full av grynnor och en inte obetydlig del av dem ligger långt ute från kusten. Det gamla namnet Ärans Grund (numera fyrskeppet Helsinki) vittnar om en gammal grundstötning ute på Finska Viken som har skett mycket senare än vikingatiden. Lots och god utkik var viktiga för kustfarten i främmande vatten. Åtminstone vikingaskeppen men oftast också handelsfartygen var så byggda att de kunde dras upp på stranden. Därför var de inte var särdeles djupgående, något som underlättade navigationen i okända vatten. Lodning skedde antagligen mest med hjälp av årorna, även om lodning med lina säkert förekom. I god belysning kan vattnets färg varna för ett plötsligt uppgrundande. Om det blåser och går sjö bryter det oftast över grunden. Inomskärs kan man ofta gissa att vattnet invid branta holmar är djupt, men tyvärr finns det också undantag från den regeln. Sjögången blir i allmänhet krabbare då vattnet grundar upp sig.

Kustinvånarna kunde både användas som lotsar, som offer för vikingarnas härjningar och som handelspartners. Kustinvånarna å sin sidan var alltid förtjusta när det kom till skeppsbrott, - vrakplundring var ett av kustbefolkningens privilegier. I den mån kustbefolkningen vågade bosätta sig eller ens vistas nära vikingafarlederna, pysslade de gärna med att tända irrbloss för att locka ovetande sjöfarare på villovägar. Det berättas att ännu på 1800-talet begärde invånarna på de frisiska öarna, ersättning av tyska staten för uteblivna vrak då en fyr byggdes på deras ö. Det är antagligen signifikant att sådana gamla handels- och boplatser som Åbo, Raseborg/Snappertuna, Svidja och Viborg alla har legat djupt inne i vikar. Från sådana ställen kunde man relativt tryggt fara ut till farleden och idka handel eller sjöröveri allt efter behag. Hur svårt det är att hitta till sådana ställen vet jag av egen erfarenhet. Jag hade inte besökt Raseborg på ett fyrtiotal år och trodde att jag kom ihåg hur man kom dit. Jag försökte två gånger utan sjökort och kompass och missade båda gångerna. Holmar fanns så det räckte och mellan dem det ena sundet efter det andra och alla sund såg lika inbjudande ut.

Kustfarten hade dessutom den fördelen att man, i den mån invånarna det tillät, kunde övernatta iland. Det fanns ett antal traditionella handels- och övernattningsplatser längs kusten och hade man tur kunde man tinga en mer eller mindre frivillig lots från den ena platsen till den andra. Övernattningsmöjligheten var säkert en stor lättnad om man hade ett fartyg som måste ros. Å andra sidan kunde det vara mycket farligt att ta sig en paus vid sådana kuster där andra vikingar ofta härjade. Där var befolkningen allt annat än positivt inställd till sjöfarande och överfall kunde väntas både från sjö- och landsidan.

Floderna var viktiga handelsvägar. Ofta bytte man till lättare farkoster för flodfärder. Den huvudsakliga navigationen gick ut på att veta vilken biflod som förde vart. Å andra sidan löper floderna, med undantag för kärrområden och dylikt, för det mesta konsekvent åt ett visst håll och farleden håller sig innanför sina stränder. Grundstötningar sker lätt vid flodfart. Eftersom trafiken måste koncentrera sig till floderna var det också lätt för invånarna att hitta lämpliga platser för bakhåll.

En redogörelse som gavs till kung Alfred av England c:a 890 om några sjöresor som gjordes av sjöfararna Ottar och Wolstan finns bevarad. Ottar bodde i Halgoland vid norska Atlantkusten så långt norrut som den norska bosättningen då sträckte sig. Berättelsen om dessa resor finns bland annat i Hakluyts Engelska sjöfärder.

Ottars sjöresa från hemmet i Halgoland, ända till nuvarande Archangelsk vid Vita havet kan sammanfattas så här:

- 3 dagar norrut med Norge om styrbord. Då nådde han slutet av det land valfångarna brukar besöka.

- 3 dagar till norrut. Då observerade han att kusten vände mot öster.

- 4 dagar österut. Kusten var öde frånsett en eller annan finsk jägare och fiskare. Här fick han vänta på nordlig vind eftersom kusten vände mot söder.

- 5 dagar längs kusten mot söder. Här stötte han på en mäktig flod, Dwina och på andra sidan av den bodde de mäktiga Bjarmerna så på den sidan floden vågade han inte stiga iland.

Ottar gjorde också en sjöresa till Hedeby i Slesvig som kan sammanfattas:

- Från Halgoland for han till en hamn som hette Skirings Hall i Kristianiafjorden(Oslofjorden). Färden räckte över en månad om båten låg stilla nattetid även om man hade gynnsam förlig vind.

- Från Skirings Hall skall seglade han längs kusten så, att han först hade Jutland och dess öar på styrbords sida. Sedan seglade ha fem dagar till Hetha eller Hedeby med Danmark på styrbords sida och på babords sida Gotland Själland och diverse öar.

Wolstans resa kommer som följande i ordningen hos Hakluyt. Han startade från Hedeby och anlände efter sju dagar till Trusco. Undantagsvis seglade båten då oavbrutet natt och dag. På styrbords sida fanns Vändeland och på babords sida Langeland, Låland, Falster och Skåne. Han mellanlandade i Bargenland och fortsatt med Blekinge, Öland och Gotland på babords sida och anlände till mynningen av floden Weichsel. Därifrån fortsatt han till Östland, antagligen Estland.

Man kände alltså ganska så väl till geografin i Östersjön. Av denna tidiga färdbeskrivning lär vi att på det hela taget var vikingarna benägna att följa kusten. Nattetid låg båtarna i allmänhet stilla. Distanserna räknades i dagsetapper. Av väderstrecken nämndes endast huvudvädersträcken.

Källor: Richard Hakluyt. The English Voyages 1599.

En moderniserad text finns på Internet www.yukoncollege.yk.ca/~agraham/nost202/ottar.htm

Vikingarna kunde uppenbart en hel om navigation. De seglade till England, Medelhavet och om jag minns rätt både östra och södra vägen ända till Miklagård, dåvarande Konstantinopel, nuvarande Istambul. Sådana resor gör man inte utan att kunna ett eller annat om navigation.

Vikingarna var inte de första som seglade över Nordatlanten. Före dem hade irländska munkar bosatt sig på Island. Legenden om St Brendan, berättar, trots sina fantasifulla inslag av obligatoriska mirakel, om en riktig segling i en irländsk sjögående curragh-båt av läder. Med denna farkost kom munkarna åtminstone till Island. Under seglingen kom St Brendan och hans munkar i kontakt med vulkaner och isberg och gjorde kanske till och med en avstickare till den Nordamerikanska kusten. En modern rekonstruktion har visat att en farkost som St Brendans var helt sjöduglig, men med kryssningsförmågan var det litet si och så. Eftersom irerna till sin olycka hade livliga kontakter med nordmännen kan man utgå ifrån att deras kunskaper om Nordatlanten med tiden kom nordmännen tillgodo.

På 900-talet kuvade Harald Hårfager med hårda tag Norge under sitt välde. Många norrmän gick då i mer eller mindre frivillig landsflykt och koloniserade först Island, därifrån de fördrev eller assimilerade de irländska munkarna eller paparna som hade bosatt sig där. Litet senare nådde de under den landsförvisade Erik Röde Grönland, där de grundade kolonin Brattahlid, och under hans son Leif Erikson fortsatt de till New Foundland i Nordamerika. Dessa seglingar innebar långa sjöresor, trots att man, om man så kunde, rörde sig från ögrupp till ögrupp. Receptet var att starta ungefär från nuvarande Bergen, segla västerut till Shetlandsöarna och sedan vidare till Island. Resan tog i allmänhet mellan sju och tio dagar. Tanken var alltså att man seglade kustsegling tills man kom till den önskade breddgraden och sen seglade man så rakt man kunde västerut respektive österut tills det önskade målet kom emot. Det största problemet var att kunna komma underfund med om och hur mycket man av olika orsaker hade hamnat söder eller norr om den önskade breddgraden. Om missen var betydande kunde man lätt segla förbi sitt mål och då var goda råd sannerligen dyra.

Det där att segla västerut kunde ha sina problem. Så länge solen sken kunde de sjöfarande mycket bättre än nutidsmänniskorna bestämma väderstrecken. Stjärnorna hjälpte till på natten även om den inte alltför ljusstarka polstjärnan redan på våra breddgrader sommartid ligger så pass högt uppe, att det inte är så lätt att använda den som styrkompass. Ett sätt att pejla den kunde ha varit att se hur högt stjärnan låg i förhållande till masten. Men mot midsommaren förtog de ljusa sommarnätterna stjärnornas sken. När det var mulet var det bara att hoppas att vinden skulle stå sig eller att skepparen erfarenhetsmässigt visste åt vilket håll den var benägen att vända sig. Flyttfåglarnas och sjöfåglarnas flykt kunde ge en hänvisning till vartåt det fanns land. Vissa valar brukade hålla sig i närheten av Island. Ofta samlade det sig molnbankar över öarna. Enligt sagorna hade sjöfararna ibland korpar ombord som släpptes iväg då man trodde att land var nära. Höga berg och isblänk, eller isens spegling mot himlen kunde också på långt håll visa vartåt det låg land.

Sjöfararna visste naturligtvis ganska bra hur snabbt deras skepp rörde sig så länge vädret var någorlunda stabilt. Avstånden också på Atlanten räknades i dagsresor som naturligtvis i praktiken kunde variera betydligt. Allt som allt var navigeringen på öppet hav en mer eller mindre ungefärlig vetenskap, där man fick vara glad om man överhuvudtaget hittade fram till det land som man hade som destination. I allmänhet lyckades vikingarna med detta, även om det med moderna ögon sett blott alltför ofta hände, att skeppen for bort och aldrig kom tillbaka.

Sjöresorna var nog mycket riskabla företag och skeppsbrott var vanliga. Det var inte så ovanligt att man då och då måste lämpa lasten överbord. Många gånger hände det att skepp försvann helt och hållet eller dök upp på alldeles andra platser än destinationen. Att fara vilse kunde någon gång leda till att man hittade hamnar eller möjliga boplatser på ställen där ingen viking hade varit förut. Norrmännens sjöfart på Island var i alla fall redan på 900-talet regelbunden, även om köpmännen ofta övervintrade på Island och for tillbaka till Norge först följande vår. I fråga om Island och senare Grönland var tydligen riskerna inte så stora att de avskräckte de dristiga nordmännen.

I den isländska sagan Landnamabok berättas om hur man seglade till Grönland: Från Hernam (nära Bergen) skall du fara rakt västerut och detta skall föra dig till Hvarf på Grönland. På vägen kommer du att fara så nära Shetlandsöarna att ju med nöd och näppe kan se dem om vädret är klart. Och du skall segla så långt från Färöarna att du ser endast hälften av dessa berg över horisonten. Och du kommer att segla så nära Island att du ser valar och fåglar därifrån.

En svår fråga är om och när man började använda riktiga navigationsinstrument för att förbättra precisionen på navigationen. Det finns vissa omnämnanden om något som kanske var navigationsinstrument i sagorna. Likaså är det uppenbart att nordborna med sin hantverksteknik väl kunde ha tillverkat olika fungerande navigationsinstrument. Ett och annat arkeologiskt fynd har man tolkat till rester av navigationsinstrument. Alldeles omöjligt är det i alla fall inte, att dessa färder till Grönland och vidare till Vinland gjordes med sådan primitiv navigering som jag hittills har behandlat. Säkert är att islänningarna efter Oddi Helgason i mitten på 1100-talet skaffade sig tillgång till systematisk information om hur solen och stjärnorna rörde sig på himlen. När den magnetiska kompassen senare kom i bruk hände det allt mera sällan, att man ens i långvarigt mulet och stormigt väder helt tappade bort sig på det villande havet.

En originell sed med anknytning till navigation var att emigranterna till Island kastade föremål överbord och sen bosatte sig där dessa hade drivit iland. En viss Ingolf kastade sina högsätestockar i sjön på väg till Island. Tre år senare hittade Vifil och Karli hans högsätestockar vid Arnarhval och där bosatte han sig slutligt och blev en av de första bosättarna på Island. Egil Skallagrimsons far Kvällulf dog på färden till Island och Egil bosatt sig där hans fars lik hade drivit iland.

Det finns en saga vid namn Flatöyabok där berättelsen om Oddi torde förekomma. Oddi Helgason (Stjärnu-Oddi)var inte någon storman precis. Han var arbetare på en gård på Flatöy utanför norra Island. Han kunde både läsa, skriva och räkna. Omgivningen hade svårt att förstå sig på hans entusiasm för astronomi. Han hade ett primitivt observatorium på Flatöy som bestod av en stång i mitten och en rund stenmur omkring. Oddi studerade hur skuggan av stången rörde sig vid olika tider och uppenbarligen också höjden och riktningen av stjärnorna. Något av en primitiv föregångare till Tycho Brahes Uranienborg kanske. På basen av dess uppgifter sammanställde han olika tabeller och solhöjden vid olika tidpunkter samt väderstrecken för soluppgången och solnedgången. Han anses också ha uppfunnit den så kallade solstenen som kommer att behandlas litet senare. Han mätte vinklarna med något som han kallade halv-hjul, som motsvarade en halv soldiameter. Han kan också ha använt sig av något som motsvarade 32-strecks kompassrosen eller solhjulet(solarhvel). (Stjärn-Oddis teknik har refererats på ganska olika sätt i olika källor på Internet.) Det är inte osannolikt att hans arbeten baserade sig på sådana metoder som sjöfararna redan länge hade tillämpat och som han endast systematiserade och preciserade. Under alla omständigheter kan man säkert säga att hans tabeller hör till de allra tidigaste praktiska hjälpmedlen för teoretisk och praktisk navigation på öppet hav. Därmed vill jag ingalunda påstå att vikingaskepparna skulle ha haft en kopia av hans tabeller med sig på färden. Snarare kunde de väl ha använt instrument som baserade sig på dessa tabeller. Det sägs att de bevarade tabellerna, som möjliggör bestämning av breddgraden på basen av astronomiska observationer är överraskande korrekta med förbehåll för en eller annan felkopiering.

Det finns ganska fantasifulla teorier om vikingarnas navigationsinstrument. De viktigaste teorierna gäller solkompassen, solstenen och eventuellt en solsticka. De följande uppgifterna om dessa navigationsinstrument har jag samlat ihop från Internet.

Urtypen för den så kallade solkompassen hittades på Grönland ungefär 1948 av en arkeolog vid namn Vebaek. Den ser ut som en halvmånformad del av en rund skiva med ett antal hack i kanten och ett stort hål ungefär i mitten. På skivans yta har någon ristat olika skåror. Den hittades antingen under ruinerna av ett senare kloster eller i ruinerna av en bondgård. Tidsmässigt lär den vara från omkring år 1000. Sören Thirslund, en sjökapten, har i olika sammanhang utvecklat teorier om dess användning som navigationsinstrument. Man har tänkt sig att det i hålet har funnits en lodrät pinne, en gnomon, som har kastat skugga på skivan. Skuggan av en lodrät stång har säkert använts som solur redan i antiken. En mera avancerad version av soluret riktar stången mot den himmelska nordpolen, det vill säga mot polstjärnan. Dessa solskuggor rör sig beroende av årstiden under dagen i olika kurvor på olika breddgrader. Då nordmännen for till Island startade de vid c:a 60 grader vid norska kusten och for rakt västerut. På basen av skuggornas rörelse på en sådan solkompass kan man i teorin konstatera om man är norr eller söder om den rätta breddgraden när man far till Island.

Man har förmodat att hacken i kanten har motsvarat de 32 väderstrecken men detta är osannolikt eftersom den totala cirkeln kanske borde ha haft ett fyrtiotal hack i stället för 32. De påstådda solkompasser av sten man har hittat i Norge saknar också hack.

Referens till omfattande diskussioner om solkompassen finns på http://www1.minn.net/~keithp/vdisk.htm

Eggertsson som seglade en replik av ett vikingaskepp, Islendingur till New Foundland använde en solskiva eller husasnotra med två ringar på en axel där man med hjälp av solhöjden rätt så bra(?) kunde räkna ut sin latitud.

Stjärnu Oddi som levde senare, i mitten på 1100-talet har som jag nämnde tidigare, talat om ett solhjul delat upp i 32 väderstreck. Andra teorier om skivan är att den är en av de pjäser från vikingarnas brädspel, tafl, som hittades på samma plats, en ljusstake eller att den är en avbildning av ett navigationsinstrument som någon har ristat i trä på samma sätt som vi ritar skisser på papper eller förr i tiden på baksidan av en tobaksask.

Curt Roslund, en svensk astronom har försiktigt sagt:

Den halvmånformade träbiten av ek från Grönland har en eventuellt ristad skåra som är kraftigare än övriga och som till formen påminner om skuggkurvan från en gnomon. Det är säkert en ren tillfällighet, men en passande topp till hålet i skivans mitt ger faktiskt rätt väderstreck mitt på eftermiddagen på Islands breddgrad vid midsommar. Hade skivan varit större och skåran visat tydligare prov på att vara utskuren längs gnomonkurvan, kunde skivan mycket väl ha utgjort en användbar solkompass för grönlandsrutten. En annan möjlighet skulle vara att en solskiva av liknande slag kunde

ha använts som styrkompass i soligt väder så att rorsmannen rätt ofta kunde kontrollera kursen genom att ge akt på hur skuggan föll på den runda skivan.

Även om det har förekommit flera TV-program om solskivan, det senaste från BBC om en resa med ett nybyggt vikingaskepp från Norge till Shetlandsöarna, verkar det enligt min mening ganska så osannolikt att just detta fornfynd skulle ha använts för navigation. En annan sak är att en eller kanske till och med flere varianter av solkompass utan tvivel kan konstrueras och användas för navigation. Att använda en solkompass i en förhållandevis liten och gungande båt kunde också ha sina problem. Frågan är om ens vikingarna hade lyckats knäcka den nöten.

På Färöarna andvände man ännu på 1800-talet en rund träskiva med pinne i mitten som middagstid placerades i ett vattenkärl. På basen av skuggans längd kunde man grovt avgöra på vilken breddgrad båten var.

Torkild Ramskou föreslog att vikingarna kunde ha använt polarisering av solljus för att finna åt vilket håll solen befann sig i mulet väder. En del mineral, typ kalksten och cordierit, ändrar färg i polariserat ljus, särskilt i skymningen, beroende på om stenen ligger i solens riktning eller inte. Sådana stenar där mineralen bildar ett gitter som böjer polariserat ljus på olika sätt beroende på solens läge förekommer i Norge och en särskilt fin sten på Island. Polariseringen är mest markant på båda sidor av gryningen. Det är möjligt men långt ifrån bevisat att någon nordbo kan ha observerat denna egenskap hos någon sten t.ex på stranden och då kommit på tanken att använda den som navigationsinstrument.

Det berättas att då konung Olav den Helige en mulen dag i snöväder var till sjöss med sin styrman Sigurd Syr bad konungen Sigurd berätta honom var solen kunde vara. Sigurd berättade var solen fanns bakom molnen. Så tog konungen upp sin solsten och då han såg hur solstenen strålade kunde han räkna ut att Sigurd hade rätt. Om denna solsten hade något med polariserat ljus att göra eller om det var fråga om en primitiv kompass är oklart. Författaren kunde dessutom ha hittat på hela episoden. På hans tid var magnetkompassen redan känd. Någon har gissat att Olofs kunskap kom från Gud Fader själv och att denna text var tänkt som en för vår tids människor aningen svårfattbar helgonlegend.

Att teorin med polariserat ljus fungerar, visas av att amerikanarna i slutet av 1940-talet utvecklade en skymningskompass baserad på polariserat ljus, som några år användes, bland annat av SAS flygplan som flög över Nordatlanten. I detta sammanhang användes dock inte stenar.

Ingen har hittat stenfynd som uppenbart skulle ha varit solstenar och i sagorna talar man inte om solstenar som navigationsinstrument. Astronomen Curt Roslund har tvivlat på att vikingarna skulle ha använt solstenar på detta sätt. Stjärn-Oddi har också nämnts i samband med teorin om en solkompass baserad på polariserat ljus.

Solstickan var helt enkelt en sticka med vilken man siktade mot solen tills den pekade rakt på solen och dess skugga försvann. På det sättet kunde man mäta solhöjden. Om det då var middag och solen stod på sitt högsta kunde man erfarenhetsmässigt bestämma ungefär på vilken breddgrad man befann sig. Nära sommarsolståndet vid midsommar ändras middagssolhöjden inte särskilt mycket dag för dag. Jag tror nog att man på land med en lodlina i ändan av stickan kan bestämma solhöjden på land skäligen bra med denna metod. Hur man skall lyckas göra samma manöver på en gungande båt har jag däremot svårare att föreställa mig.

Första omnämnandet av en kompass kommer från Kina Handynastin år 83 e.Kr Detta var en sked(!) som pekade mot söder. Omkring år 1000 användes kompassen i Kina som navigationshjälpmedel. Den har antagligen kommit till Europa silkesvägen genom Centralasien. Med sina kontakter med Miklagård är det inte helt omöjligt att nordborna hörde till de tidigaste europeiska sjöfararna som började använda sig av kompassen för navigation.

Det första omnämnandet av kompass på Island är år 1225 och då var den redan i allmänt bruk på Island. Vid det laget började kompassen anses som absolut nödvändig för havsnavigation. De första kompasserna bestod av en sticka i en vattenbehållare vid vilken man fäste en magnetiserad järnbit. Senare hittade man på torrkompassen som balanserar på en nål och kompassrosen utvidgade sig efterhand från fyra till 8 till 16 till 32 väderstreck. Men det mesta av detta skedde först efter vikingatiden varför vi lämnar bort den i detta sammanhang. Den magnetiska polens läge försvårar magnetkompassens användning särskilt i nordvästra Atlanten.

I princip kunde nordmännen även ha kunnat tillverka sådana senare navigationsinstrument som jakobsstav, astrolab och kvadrant. Om sådana instrument talar veterligen inga källor. Till slut är det väl endast att konstatera att hur och med hurdana instrument vikingarna än navigerade så var de utan allt tvivel sjömän av rang.

Vikingatiden är namnet på järnålderns sista period, ca 790-1100 e.Kr Det är ett nordiskt begrepp för vad som i andra länder kallas sen järnålder eller tidig medeltid, men används också i brittisk och irländsk historieskrivning. Skandinaviens befolkning ökade kraftigt samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades. Detta var bidragande orsaker till de första vikingatågen, det vill säga plundringar som vikingar, båtburna krigare från Skandinavien, utförde bland annat på Brittiska öarna. Den 8 juni 793 plundrade vikingar klostret Lindisfarne på Englands östkust, en attack som snart följdes av otaliga krigståg, men också handel och kolonisation. I öster sökte sig nordbor i stora mängder ned utmed de ryska floderna. De kom som handelsmän eller som blivande "väringar", dvs. värvade soldater i den östromerske kejsarens armé och flotta.

Merparten av nordborna under vikingatiden levde dock ett stillsamt liv som bönder, och torde knappast ha kallat sig vikingar. Genom den bevarade litteraturskatt som finns i de isländska handskrifterna från 1100- och 1200-talet samt från runstenarnas texter känner man många detaljer om folkens liv under vikingatiden.

VIKING

Nordisk sjökrigare eller sjörövare under vikingatiden. Ordets etymologi är oklar; vanligen sätts den i samband med vik, och har då förklarats härröra från sjörövares benägenhet att lura i vikar, eller med "Viken", dvs. bygden kring inre Skagerrak. Att "ligga i viking" var detsamma som att vara på krigs- eller härjningståg. En alternativ betydelsetolkning är "köpman", i analogi med forneng. wíc ('köpstad'), av latinets vicus ('by'). I sentida litteratur har ofta dåtidens nordbor i allmänhet felaktigt benämnts vikingar. Ordet är särskilt vanligt i norsk och isländsk medeltidslitteratur men förekommer också i vikingatida källor från länderna runt Nordsjön. Från Sverige finns få belägg, och bara i ett fall tycks termen avse vikingar aktiva i Östersjöområdet. I österled brukades andra benämningar (se Rus och varjager).

Etnisk, social och politisk benämning på det slaviska område där Ryssland uppstod. I modern ryska är Rus en ålderdomlig och poetisk variant av Rossija ('Ryssland').

Ordets historia.
Det ryska Rus har fornsvenskt ursprung. Så kallades de svear med vilka de slaviska stammarna öster om Östersjön kom i kontakt. Till grund för Rus ligger av allt att döma namnet Roden (Roslagen), från vilket också de finska och estniska namnen på Sverige, Ruotsi resp. Rootsi, härleds. Den etniska termen Rus utvecklades så småningom till en social, avseende det härskande svensk-slaviska högre samhällsskiktet i det blivande Ryssland. Därur har sedan benämningen ryss uppkommit.

Slavisk benämning på icke-slaviska folk i östersjöområdet, huvudsakligen svenskar. Benämningen, som är besläktad med ordet väringar (nordiska legosoldater i Bysantinska riket), förekommer i ryska källor från 1000-talet till 1200-talet men har växlande innebörd: invandrande skandinaver (såsom Rurik), legosoldater, nordiska köpmän, hanseater, m.fl

Möjligen ungefär 'edsvurna'), medelgrek. Ba´rangoi, benämning på framför allt nordbor under vikingatid och tidig medeltid, företrädesvis i deras egenskap av legosoldater i Bysantinska rikets väringagarde från 900-talet till 1100-talet. Väringarna användes dels som vanliga legosoldater i strid, dels som kejserlig livvakt. Långt ifrån alla väringar var skandinaver; åtskilliga var slaver, och på 1100-talet var en betydande andel engelsmän. Den mest kände väringen var den blivande norske kungen Harald Hårdråde, som tjänstgjorde i gardet 1034–43. Vissa muntliga berättartraditioner i bl.a Sverige anses ha förmedlats av väringar. (Jfr varjager).

Historisk benämning på den sjökrigsorganisation som fanns i Danmark, Norge och Sverige under äldre medeltid. Ledung innebar att befolkningen hade skyldighet att bidra med skepp, manskap, utrustning och förnödenheter till kungamaktens flotta, som kunde användas för såväl anfall som försvar. Ledungens ålder är okänd och omtvistad. Under vikingatid har troligen lokala stormän kunnat skapa tillfälliga bondeuppbåd. Senare har kungamakten fått kontroll över uppbåden och förvandlat ledung till en allmän skyldighet. Kungen blev befälhavare, och manskapet utgjordes av bönderna, bland vilka de enskilda skeppens befälhavare, styresmännen, rekryterades. En kunglig ledung uppkom tidigast i Danmark, troligen under 1000-talet. I Sverige blev den mest välorganiserad i Mälarlandskapen.

De flesta källorna rörande ledung är sena och de mest detaljerade uppgifterna återfinns i lagarna från en tid då ledungen höll på att förlora sin militära betydelse. Ledung byggde på principen att en grupp av bönder eller ett område svarade för olika prestationer. Ett skeppslag skulle ställa ett skepp till förfogande, när kungen bjöd ut ledung. Skeppslagen var i sin tur indelade i hamnor, vilka skulle bidra med beväpnade roddare.

I Mälardalen har ledung ett samband med den territoriella hundaresindelningen genom att ett hundare skulle utrusta ett visst antal skepp. Vid försummelse utgick kollektiva böter, i Sverige under benämningen ledungslame för försummad krigstjänst och skeppsvist för utebliven proviantering. Ledungen förlorade småningom i militär betydelse för kungamakten och ersattes av rytteriet. Böter eller avlösningsavgifter blev då vanligare, och de permanentades slutligen som årliga skatter. Dessa åvilade bönderna, medan de som kunde göra krigstjänst som ryttare åtnjöt skattebefrielse eller frälse. I alla de nordiska rikena var omvandlingen till skatt i stort sett avslutad under 1200-talet. Vid enstaka tillfällen har dock ledung uppbådats även senare.

Samlingsbenämning på nordiska båtar från vikingatiden främst avseende långsmala fartyg med höga stävar, sidoroder och snidat drakhuvud i förstäven, framförda såväl med åror som med stora råsegel (de senare ofta randiga i bjärta färger) och med sköldar längs relingen. Sådana farkoster, i modern tid ofta avbildade i kommersiella eller nationella sammanhang, ger dock en förenklad bild av de många båt- och fartygstyperna under perioden. Först mot slutet av folkvandringstiden (från ca 500 e.Kr.) verkar Nordens invånare ha börjat förse sina båtar med segel. Denna tekniska förbättring vidareutvecklades under de följande århundradena och kom successivt att möjliggöra djuphavsfärder över långa distanser och med stora besättningar. Den längdenhet som användes för att beräkna seglatser, daegr ("dag"), har för vikingatidens senare hälft beräknats till 267km. Enligt litterära uppgifter kunde en seglats från Norge till Island ta 7 dygn och en från Island till Irland 5 dygn.

Gemensamt för vikingatidens krigsfartyg, ofta benämnda långskepp, snäckor eller (p.g.a. av sina snidade stävprydnader) drakskepp, var deras klinkbyggda, långsmala och spetsgattade form. De förde åror för ett stort antal roddare, hade en mast som kunde fällas vid rodd och var främst avsedda för snabba manskapstransporter. Sådana båtar förekom i många former och dimensioner: Osebergsskeppet t.ex är 21,44m långt och beräknas ha haft ca 35 mans besättning, Gokstadsskeppet 23,33m, med plats för 32 roddare. Dessa fartygs seglade topphastighet bör ha varit 11–14 knop och genomsnittshastigheten 6–8 knop.

I litteraturen omtalas betydligt större skepp: OlavI Tryggvasons legendariska flaggskepp Ormen långe skall ha varit 55m långt och Knut den stores flaggskepp hela 70m. Flera varianter ingick i de lokala sjökrigsorganisationerna (jfr ledung). Fartygstypen är också känd från medeltiden, bl.a genom fyndet av ett 22m långt skepp från Helgeandsholmen i Stockholm. Ett skepp som huvudsakligen användes för varufrakt, i källorna ofta benämnt knarr, var bredare och djupare än ett krigsfartyg, byggt i samma teknik men med färre årpar och mindre besättning och huvudsakligen framdrivet med segel.

I Norden benämning på den sista perioden av järnåldern, vanligen daterad till ca 800–1050 e.Kr och uppkallad efter de vidsträckta vikingatåg som då företogs från Skandinavien. Under vikingatiden kom nordiska stormän att dominera delar av den europeiska kontinenten och Brittiska öarna. Västerut koloniserades bl.a Island och Grönland, och österut öppnades handelsvägar från Norden till Orienten.

Bakgrund.
Orsakerna till den dynamiska utvecklingen i Skandinavien är ännu oklara. Sannolikt har drivkrafterna bakom de företeelser som tillsammans karakteriserar epoken – plundringståg, kolonisation och handel – varierat. Befolkningstillväxt, möjligen en följd av klimatförbättring och förbättrade jordbruksmetoder, bör ha bidragit. Likaså har innovationer inom båtbyggnadskonsten, bl.a införandet av segel, varit en grundförutsättning för att långfärder över öppet vatten kunnat företas (se vikingaskepp). De nordiska samhällenas politiska omvandling, med bakgrund i utvecklingen under folkvandringstid och vendeltid, har också spelat in. Slutligen har den internationella ekonomiska konjunkturen utgjort en viktig faktor, kanske den avgörande, för händelseutvecklingen. En hypotes från första hälften av 1900-talet att kraftutvecklingen hade sin grund i att nordborna under 800- och 900-talen lyckades leda handeln mellan Orienten och Västeuropa över Ryssland och Skandinavien påverkar fortfarande diskussionen, även om den i sin renodlade form säkert är oriktig.

Plundringståg, politik och kolonisation.
Att leda räder mot närbelägna samhällen och utkräva tribut av dessa var karakteristiska aktiviteter för stormän inte bara i Norden utan i hela det tidigmedeltida Europa. Sådan verksamhet gav såväl status som ekonomisk och politisk makt. Inte heller var angrepp från det skandinaviska området helt okända före vikingatiden. Det speciella med vikingatågen – vilka kan sägas ha inletts med det beryktade anfallet mot det rika klostret på Holy Island 793 – var deras intensitet och geografiska räckvidd samt att de företogs sjövägen. Kraften i angreppen, oftast utförda till fots men ibland också understödda av kavalleri, resulterade i att nordbor kunde etablera nya politiska välden i nordvästra Europa: småriken kring kustlägren Dublin, Wexford, Waterford, Cork och Limerick på Irland (Dublin var i stort sett i nordiska händer 841–1171), Danelagen i England (876–954), Normandie i Frankrike (från 911), Orkney-jarlarnas välde samt det danska väldet över England 1013–14 och 1016–42.

Den sägenartade beskrivningen i Nestorskrönikan av hur det ryska riket grundades omkring 860 av inkallade skandinaver ledda av en hövding vid namn Rurik saknar verkligt källvärde. Andra historiska och arkeologiska källor visar dock att skandinaver var aktiva deltagare i den politiska processen under detta väldes framväxt och att fursteätten i Kievrus var av skandinaviskt ursprung (jfr Rus).

Bosättning följde ofta i vikingatågens spår men är sämre belyst i skriftliga källor. Det första vittnesbördet från England finns i Anglosaxiska krönikan från 876, då "Halvdan delade ut northumbrernas land och man började plöja och försörja sig". Det skandinaviska inflytandet på engelska språket och ortnamnen i Danelagen visar också att östra och norra England fick motta ett betydande nordiskt befolkningstillskott. Arkeologiskt är invandringen svårare att konstatera, troligen beroende på att nordborna fort blev kristna och övertog den lokala materiella kulturen. I Normandie är det nordiska inflytandet märkbart främst i ort- och personnamn.

På de skotska öarna och i norra Skottland avspeglas en omfattande nordisk kolonisation från ca 800 i arkeologiska och skriftliga källor. De tidigare invånarna fördrevs eller assimilerades, och ett nordiskt samhälle med brittiska inslag etablerades. De vid denna tid sannolikt obebodda Färöarna och Island koloniserades från 800-talets senare del, från 900-talets slut också Grönland. Från den sistnämnda ön företogs färder till Nordamerika (se Vinland).

Inom det ryska rikets område ger de fåtaliga skriftliga källorna inga säkra belägg för kolonisation, inte heller språkliga kvarlevor. Däremot visar ett rikt arkeologiskt material, främst gravfynd och boplatsfynd från 800- och 900-talen, så starka skandinaviska, närmast östsvenska, inslag att man bör räkna med en icke obetydlig utvandring även dit.

Handel.
Vid sidan av löften om byte och jord utgjorde handel ett viktigt incitament för vikingarnas långfärder, och perioden kännetecknas av ett markant ekonomiskt uppsving i västra, norra och östra Europa. Det första tecknet på ekonomins uppgång i Skandinavien var den planmässiga anläggningen av en handelsplats i Ribe i Danmark ca 710, där så småningom ett stadsliknande samhälle växte fram. Liknande bosättningar tillkom bl.a i Hedeby (i nuv. norra Tyskland), på Björkö i Mälaren och vid Kaupang i västra Norge. Den äldsta belagda handelsorten i Ryssland är Staraja Ladoga, som tycks ha uppkommit på 750-talet, följd av bl.a Gorodisjtje, Gnjozdovo och Kiev. Omkring år 1000 uppkom en ny generation nordiska städer, däribland Lund, Trondheim och Sigtuna.

Forskningen har betonat det allmänna beroendet hos 800- och 900-talens nordiska städer av den internationella handeln med lyxvaror, t.ex med silver och siden från öster, vapen och glasvaror från väster och pälsverk från norr; därutöver också slavhandel. Den senare vikingatidens städer företer en tydligare roll som lokalt rotade politiska och ekonomiska centra. De mest vältaliga vittnesbörden om den vikingatida handeln utgörs i övrigt av de undangömda silverskatterna från perioden.

Nordiska statsbildningar.
Kungar och stormän med egna krigarföljen hade funnits i Norden långt före vikingatiden, men först då började mer vidsträckta kungariken med tillhörande hird och rudimentär hovförvaltning växa fram. De första trovärdiga, men svårtolkade, detaljuppgifterna om det vikingatida östersjöområdet utgörs av en anglosaxisk redogörelse från 800-talet för en resa av Wulfstan från Hedeby till Truso. I skildringen sägs bl.a att Danmark sträcker sig österut till Skåne och att Blekinge, Möre, Öland och Gotland "hör till svearna". Ytterligare information återfinns i runinskrifter och den under medeltiden nedtecknade isländska sagalitteraturen.

Danmark – en betydande maktfaktor i nordsjö- och östersjöområdena redan under 700-talet – konsoliderades redan i början av vikingatiden. Norges enande under Harald Hårfager i slutet av 800-talet är utförligt men sägenartat beskrivet i medeltida norsk och isländsk litteratur, främst i "Heimskringla" av Snorre Sturlasson. Sveariket förs i samma litteratur tillbaka till århundradena före vikingatiden, men det har troligen inte fått fastare former förrän mot slutet av denna period. Sentida forskning har också betonat de många oklarheter som är förbundna med framväxten av en enad svensk kungamakt.

Den kristna missionen.
För religionsutövningen före kristendomens införande, (fornnordisk religion). Övergången till kristendomen spelade en viktig roll för kungamaktens tillväxt, liksom för omvandlingen av samhället i stort. Under 800-talet nåddes Danmark och Sverige av den frankiska missionen genom Ansgar. Hans ärkestift, Hamburg–Bremen, erhöll sedermera den kyrkliga överhögheten över Norden; en viktig källa till vikingatidens historia är därför såväl Rimberts Ansgarsbiografi från ca 870 som Adam av Bremens kyrkohistoria från 1070-talet. Omkring 970 antog kung Harald Blåtand officiellt kristendomen för sin och Danmarks räkning, och ca 995 blev Olav Tryggvason den förste kristne kungen i Norge. I Sverige döptes Olof Skötkonung omkring år 1000; Uppsala tempel skall dock ha varit i funktion ännu på 1070-talet.

Konst och arkitektur.
Det nordiska hantverket stod under denna tid på en relativt hög nivå, att döma av gravgåvor och redskapsformer. Kontakterna med England och Irland ledde efter hand till ett ömsesidigt kulturutbyte. Vikingatidens början innebar dock inget markerat brott i den nordiska stiltraditionen, som sedan 500-talet dominerats av en hårt stiliserad djurornamentik. I modern litteratur indelas perioden stilistiskt i en rad faser: borre-, jellinge-, mammen-, ringerike- och urnesstil. Dessa är alla uppkallade efter orter med betydelsefulla monument eller fyndkomplex.

Den vendeltida ornamentikens starkt maniererade, bandlikt utdragna och intrikat sammanflätade djurfigurer fortlevde ända fram i missionsskedet. Dessa figurer är alltid sedda från sidan och är utpräglat lineära. Under tidig vikingatid introducerades dock en helt ny "ras": små, knubbiga varelser med huvud avbildat en face och med tassar eller händer som alltid griper tag i närmaste föremål. Dessa starkt plastiska varelser, p.g.a sitt beteende benämnda gripdjur, förekom under hela 800-talet parallellt med den traditionella djurornamentiken, inte sällan på samma föremål. Senare försvann de utan att ha avsatt några bestående spår.

Genom intryck från de förhållandevis naturtrogna djurbilder vikingarna mötte i England sänktes abstraktionsnivån under 900-talet, och de avbildade varelserna blev tillfälligt mer realistiska, bl.a exemplifierat av ett lejon på en av Jellingstenarna, medan den ca hundra år yngre fyrfotingen på Urnesportalen anpassats till sina reptillikt utdragna och konstfullt sammanflätade grannar. Urnesportalens bandflätor, som bygger på en 500-årig inhemsk stilutveckling, har många paralleller på svenska runstenar. Efter vikingatidens slut dog denna specifikt nordiska formtradition ut.

Av vikingatida byggnader har huvudsakligen endast husgrunderna bevarats; till de mer välbevarade fynden hör lämningarna av en lantgård från 1000-talet vid Stöng på Island. Bland byggnadstyperna dominerade långhus, vilka nu gjordes större och rymligare än tidigare. Ofta kompletterades de med grophus för verkstads- eller förvaringsändamål. Byggnadsmaterialen varierade beroende på geografisk belägenhet: såväl sten- och torvkonstruktioner som lerklinade flätverkshus förekom. Träarkitekturen, företrädesvis i skiftesverksteknik, dominerade dock helt inom de skogrika områdena. Också den tidigmedeltida stavkyrkoarkitekturen har vikingatida rötter. För försvarsändamål uppfördes i samband med den tilltagande maktkoncentrationen i Norden från 900-talet stora ringborgar, däribland Aggersborg, Fyrkat och Trelleborg i Danmark.

Vikingatida silverskatter.
Vikingatiden kallas ofta silveråldern p.g.a den mängd skatter från denna tid som påträffats i norra och östra Europa; ett mindre antal guldskatter är också kända. Av de nordiska länderna uppvisar Sverige de flesta skattfynden, i hög grad beroende på den stora mängden från Gotland, varifrån ca 700 fynd är kända. Skatterna innehåller i regel både hela och sönderdelade mynt, smycken och barrar av skiftande ursprung. Mynten är fram till 900-talets senare del främst islamiska, senare främst tyska och engelska. De yngsta skatterna av denna typ härrör från 1100-talets mitt och är alltså yngre än den egentliga vikingatiden.

Skattfynden anses ha samband med handel snarare än med krig och religiös-magiska riter. Att skatter är så mycket talrikare i Nord- och Östeuropa än i de myntpräglande länderna söderut bör främst hänga samman med avsaknaden av en verklig penninghushållning: vid handelstransaktioner i norr och öster var silvermängdens vikt och inte valören avgörande.

Benämning på de krigs- och plundringståg som företogs av nordiska krigare från slutet av 700-talet till andra hälften av 1000-talet. Deras storlek och omfattning är svåra att fastställa och är ofta starkt överdrivna redan i samtida källor. Sannolikt genomfördes de ofta med endast några få skepp, medan den sena vikingatidens härtåg ledda av kungliga personer var ansenliga företag. Också långfärder i syfte att bedriva handel eller att kolonisera nytt land kallas ibland vikingatåg, och att i det arkeologiska materialet skilja mellan skatter förvärvade genom plundring och skatter förvärvade genom handel är svårt.

Västerled.
Vikingatåg är bäst kända i Västeuropa tack vare uppgifter i klosterkrönikor. Från Norge företogs de främst via de skotska öarna till Irländska sjön och vidare söderut till västra Frankrike. Från Danmark gick de främst till frankerriket och England. Också svenskar deltog i västerledstågen, t.ex dem till England under 1000-talet. Anglosaxiska krönikan berättar att de första nordbor som kom till England var från Hordaland i Norge. De dök upp i okänt syfte i Dorset 789 och slog ihjäl en lokal befattningshavare vid ett meningsutbyte i hamnen. Det första skriftligt belagda anfallet mot engelskt område var plundringen av klostret Lindisfarne på Holy Island 793. År 795 registrerades det första anfallet mot Irland, och i frankerriket lät Karl den store år 800 bygga en flotta och organisera vakt längs kusterna, eftersom havet gjorts osäkert av sjörövare.

Snart blev anfallen årligen återkommande. År 841 anlade nordbor ett fast läger, Dublin, på Irlands östkust; senare tillkom andra. I England övervintrade en vikingahär för första gången 851. Från 876 började nordiska hövdingar att lägga under sig de norra och östra delarna av landet, och ca 886 befästes erövringarna genom hövdingen Guthrums fred med den siste kvarvarande inhemske kungen, Alfred den store av Wessex. I frankerriket tog sig vikingar långt uppför floderna, och under 800-talet plundrades bl.a Hamburg, Dorestad, Trier, Paris och Bordeaux. Vikingar nådde även det muslimska Spanien: Sevilla plundrades 844. År 859 tog sig en vikingaflotta till Marocko och genom Gibraltar sund till södra Frankrike. Efter att ha övervintrat i Rhônedeltat härjade den längs den italienska kusten.

Härnadstågen mot Västeuropas fastland upphörde i stort sett i och med att hövdingen Rollo 911 fick ett område i norra Frankrike, därefter kallat Normandie, i län av den franske kungen och erkände denne som sitt överhuvud. I England erövrade kungarna av Wessex under 900-talet allt större områden från nordborna, och 954 föll det sista vikingafästet, York. År 980 inleddes dock en ny serie vikingatåg mot England, och under de följande decennierna tvingades kung Ethelred II att erlägga allt större tributer.

År 1013 valdes Sven Tveskägg av Danmark till engelsk kung men avled kort därefter. Hans son Knut den store erövrade dock England på nytt 1016. Större delen av vikingahären sändes hem år 1018 efter att ha fått del av den sista (och största) danagälden. Den sista allvarliga vikingainvasionen av England leddes av den norske kungen Harald Hårdråde år 1066 och slutade med Haralds död vid Stamford Bridge. Vilhelm Erövrarens seger vid Hastings samma år satte punkt för nordbornas maktställning i landet. De få vikingatågen därefter, bl.a av Magnus III Barfot, var av mindre betydelse. På Irland försvagades nordbornas makt efter slaget vid Clontarf 1014; nordiska kungar satt dock länge än i Dublin.

Österled.
Vikingatågen över Östersjön är dåligt belagda, eftersom det praktiskt taget saknas skriftliga källor beträffande dem. I Rimberts berättelse om Ansgars levnad nämns svenska och danska tåg mot kurerna i nuv. Lettland. Den norska och isländska litteraturen nämner flera härnadståg i österled av norska ädlingar, och på svenska runstenar från 1000-talet omtalas tagande av gäld på Gotland och män som fallit i Livland, Estland, Tavastland och längre österut. Den ryska Nestorskrönikan från 1100-talets början berättar att varjager under 800-talet utkrävde skatt av olika stammar i det inre av Östeuropa. I de ryska rikena höll sig furstarna ända fram till 1000-talet med varjagiska trupper.

Några vikingatåg nådde Bysantinska riket, bl.a 860 då Konstantinopel belägrades. Från 900-talets slut och flera hundra år framåt höll den bysantinske kejsaren en utländsk trupp som bl.a inkluderade nordbor (se väringar). Vikingatåg företogs även till Kaspiska havet; bl.a plundrades Berda'a i nuvarande Azerbajdzjan 943. Ett berömt vikingatåg på 1000-talet, lett av Ingvar den vittfarne, slutade olyckligt i Särkland.

Församling i Uppsala stift, Tierps kommun, Uppland (Uppsala län); 2340 inv. (1995). Vendel består av öppen slätt- och dalbygd längs Vendelån och Vendelsjön, övergående i brytnings- och skogsbygd mot nordväst och öster. Ca 1150 fornlämningar är bevarade och minst 50 borttagna. Spridda rösegravar och skärvstenshögar tillhör bronsåldern. Från järnåldern finns talrika spridda högar och 47 gravfält, som till ca 95% torde tillhöra den yngre delen. Dessutom finns två runstenar. Vendels mest berömda fornlämningar är Ottarshögen och båtgravfältet vid kyrkan.

De fynd från järnåldern som gjorts i Vendel har bl.a gett namn åt den s.k vendeltiden (550–800 e.Kr.), till vilken de praktfulla båtgravarna sydöst om kyrkan kan dateras. Gravplatsen upptäcktes 1881, då kyrkogården utvidgades. Under Hjalmar Stolpes ledning utgrävdes 11 gravar, varav flera plundrade, och 1893 ytterligare tre, bland dem den rika grav XII. Genom Vendelån, som utfaller i Fyrisån, hade området under järnåldern förbindelse med Mälaren.

Vensels båtgravfält är p.g.a fyndens höga konstnärliga nivå det mest betydande i Mellansverige. Gravläggningen har följt samma mönster som i andra båtgravar: i klinkbyggda, 7–9m långa båtar lades den döde på en bädd omgiven av sina vapen, i grav XII bestående av två tveeggade och ett eneggat svärd, två sköldar, hjälm, spjut samt pilar. Övriga gravgåvor inkluderade en glasbägare, spelbrickor, två betsel, verktyg samt utanför båten offrade hästar och hundar. Metallföremålen bär en praktfull ornamentik med djur och andra figurer i pressblecksteknik och i karvsnitt.

På gravfältet finns även gravar från folkvandringstid och vikingatid. I kyrkans närhet ligger också ett brandgravfält (vid Hovgårdsberg). Platsen för den bosättning som sannolikt hör till båtgravfältet har lokaliserats men ännu inte undersökts i detalj.

Den stora tegelkyrkan med smalare kor uppges vara invigd 1310 och är en av Upplands ståtligaste landskyrkor. Under 1300-talet tillkom vapenhuset och ca 1450 valven. En korsarm i norr byggdes 1734. Interiören är rikt dekorerad med kalkmålningar av Johannes Ivan från 1451. Altaruppsatsen tillkom 1752 och predikstolen 1685. Dopfunten är åtminstone delvis från 1300-talet. Den ståtliga täckta bogårdsmuren med sina stora stigluckor av tegel härrör från 1400-talet och utgör en av Sveriges märkligaste kyrkmiljöer.

Ortnamnet (1291 Vendil), besläktat med verbet vinda, har vanligen antagits vara ett äldre namn på Vendelsjön, syftande på dess krökta form. Via ett bygdenamn har i så fall namnet överförts på socknen. Enligt ett annat förslag skulle det ursprungligen ha syftat på en bäck norr om kyrkan.

Vendelstil
Sammanfattande benämning på ett stort och disparat nordiskt stilkomplex från tiden 550–800. De rika gravfynden i Vendel, Uppland, väckte stor uppmärksamhet och gav upphov till begreppen vendeltid och vendelstil. På ett betydande antal metallbeslag ur Vendelgravarna förekommer en hårt schematiserad djurornamentik, som av senare forskning fördelats i fem grupper, vendelstil A–E.

Vendeltid
I svensk förhistorisk forskning benämning på tiden omkring 550–800 e.Kr., uppkallad efter Vendels socken i Uppland, där de praktfullaste gravarna från perioden påträffats. Efter folkvandringstidens turbulens började förhållandena på kontinenten konsolideras, och impulser från såväl slaviska maktcentra som från frankerriket nådde Norden och påverkade utformningen av gravskick, krigsutrustning m.m Påtagliga uttryck för makt, rikedom och utländska kontakter utgör de uppländska båtgravarna i Vendel, Ultuna, Valsgärde och Tuna, enstaka båtgravar i Blekinge och Skåne samt spridda gravar på andra håll, främst på Gotland.

Vapenutrustningarna i Vendels båtgravar företer klara paralleller med fynden från Sutton Hoo i England. Föremålsornamentiken ger också uttryck för ett konsthantverk med impulser från kontinenten, varifrån bl.a förnämliga glas importerades. En maktkoncentration till Mellansverige kan skönjas i bl.a fynden från Helgö och i företeelsen tunagårdar. Tidens bildstenar och bildbleck ger glimtar ur den sagovärld som litterärt framträder i den senare nedtecknade eddadiktningen och i Beowulf. I östersjöområdet kan nordisk expansion beläggas i fynd från bl.a Grobina i Lettland, Apoule i Litauen och Truso i Polen. På syd- och västsvenskt område tyder likaså rika guldfynd (bl.a. i form av guldgubbar) med anknytningar till det danska området på förekomsten av mäktiga hövdingacentra.

Den äldre kunskapen om vendeltiden, främst baserad på de ingående studierna av gravfälten, har i nyare undersökningar kompletterats med information om bebyggelsen, bl.a omfattande gårdar med långhus och grophus.

Enligt huvudtraditionen i den isländska medeltidslitteraturen Amerikas upptäckare, son till Erik Röde. L. föddes på Island men växte upp på Grönland och vistades som ung vid den norske kungen Olav Tryggvasons hov, där han antog kristendomen. Omkring år 1000 återvände han till Grönland tillsammans med kristna präster medsända av kungen. Här beslöt sig L. snart för att med ett skepp segla västerut för att utforska det land som dittills bara siktats från ett vinddrivet skepp. Han nådde i tur och ordning från norr till söder tre länder som han kallade Helluland, Markland ("Skogslandet") och Vinland. Vilka delar av Nordamerika som härmed avses är omtvistat. Färden varade i ett år, och vintern tillbringade man i Markland. Härefter slog han sig till ro på sin faders gård Brattalid och övertog efter faderns död ledarställningen på Grönland.

Vinland.
Under vikingatid och tidig medeltid skandinaviska sjöfarares benämning på den sydligaste del av Nordamerika som de besökte. Berättelser om resor dit – av omtvistad tillförlitlighet och delvis motsägelsefulla – nedtecknades från 1200-talet på Island. Nordamerika skall först ha siktats av islänningen Bjarni Herjolfsson ca 986. Omkring 1000–1020 företogs en serie expeditioner från Grönland, alla ledda av Erik Rödes familj. Den första resan till Vinland företogs av Leif Eriksson, som först angjorde Helluland ("Häll-landet"), möjligen Baffin Island, därefter Markland ("Skogslandet"), möjligen Labrador, och slutligen Vinland, där vin och vete växte vilt. Det har föreslagits att med Vinland avsågs nuv. Newfoundland och landet söder därom; alla lokalisationsförsök är dock osäkra.

Den största expeditionen till Vinland företogs av Thorfinn Karlsefni och syftade till bosättning; hela familjer och boskap ingick. Expeditionen avbröts efter tre år p.g.a konflikter med skrälingar, nordbornas benämning på kontinentens urinnevånare. Resor till Vinland i syfte att hämta virke m.m tycks dock ha företagits in på 1300-talet. Arkeologiska vittnesbörd om vinlandsfärderna har framkommit under senare år, bl.a vid L'Anse aux Meadows på Newfoundland. Ett norskt 1000-talsmynt har också anträffats på en indianboplats i Maine, USA.

Fiskeläge på nordligaste Newfoundland, Canada, vid vilket Helge Ingstad 1961 upptäckte lämningar av en nordisk boplats från vikingatiden, den enda hittills kända i Amerika. Bosättningen, daterad till ca 1000 e.Kr., var kortvarig, kanske ett par år. Bebyggelsen har bestått av tre långhus och några mindre hus, alla med torvväggar. Fynden visar att invånarna bl.a ägnat sig åt järnutvinning (ur myrmalm), smide, båtreparationer och annat träarbete samt spinning. Byggnadsskick och fynd visar otvetydigt att platsens invånare varit nordbor, och utgör därmed viktiga komplement till den isländska medeltidslitteraturens uppgifter om färderna till Vinland

Våra nordiska förfäder

Viking är ett ord av omtvistat ursprung. Det kan från början ha betytt "man från Viken" (d.v.s. kusterna kring Oslofjorden). Ordets förekomst i tidiga engelska texter (kring 800 e.Kr.) med den allmänna betydelsen "sjörövare", utan speciell syftning på sådana från Norge, har gjort att man försökt knyta an det till det anglosaxiska wic i betydelsen härläger. Det skulle då åsyfta en krigare från ett av de permanenta härlägren (jämför Trelleborg i Danmark) som vikingarna upprättade. Ett mer fantasifullt tolkningsförslag är "man som med sitt skepp döljer sig eller seglar in i vikar". Ett besläktat ord med betydelsen vikingafärd finner vi i uttryck som "fara i viking", "i västerviking". Se vidare under vikingatiden.

Vikingatiden (rörande etymologin, se viking), järnålderns slutfas och den förhistoriska tidens sista period i Norden, 800-1050 e.Kr Den kännetecknas av stark intensifierad handels- och plundringsföretag, delvis av helt olika karaktärer, utgående från Sveariket, Danmark och Norge.

Redan under den föregående perioden, vendeltiden 550-800 e.Kr., hade Sveariket upptagit långväga handelsförbindelser, främst i östlig och sydlig riktning, och en rad handelskolonier grundlades i bl. a. Baltikum: Seeburg (nutida Grobin i Estland), Apuole, Truso (nutida Elbing i det tidigare Westpreussen) etc. Dessa starkt befästa anläggningar har varit mellanled mellan den stora handelsplatsen Helgö i Mälaren och fjärran belägna marknader. Omkring år 800 flyttades handelsplatsen till Björkö och staden Birka grundlades.

Samtidigt började handelsföretagen i öster bli alltmer regelbundna och inriktade sig nu främst på kalifatet i Bagdad och det eftertraktade silvret. Handelsfärderna gick längs de stora floderna, främst Volga och Dnjepr, ner till Kaspiska och Svarta haven, och på många platser grundlade nordborna, i krönikorna omtalade som "rus", kolonier, där bl.a fynd från tusentals gravhögar, sopki, vittnar om en rent nordisk bosättning. Till de viktigaste av dessa hör Staraja Ladoga, Holmgård (nutida Novgorod), Smolensk och möjligen delar av Kievriket. Handelsvaror som pälsverk, slavar, vapen, vax, honung och valrosständer byttes i arabvärlden mot silver i form av mynt, smycken och även obearbetade barrar.

Rika silverskatter i Sverige visar intensiteten i denna handel, och särskilt Gotland framträder som en betydande redarstat med ett uppenbarligen alldeles speciellt handelspolitiskt förhållande till Sveariket. Enbart på Gotland har påträffats omkring 600 silverskatter, den största med en vikt på över 7 kg, och antalet silvermynt som upptagits på ön är över 120 000, medan man i det övriga Sverige påträffat 50 000 silvermynt.

Silverskatterna på Gotland är koncentrerade till tre perioder, 940-60, omkring år 1000 samt 1050-60, och detta avspeglar sannolikt orostider, möjligen angrepp av piratflottor. Handeln med arabvärlden avtog successivt under 900-talet, bl.a på grund av uppträdandet av fientliga folkstammar i Sydryssland, exempelvis kazarerna, samtidigt som kontakterna med Central- och Västeuropa ökade. Nordbornas företag i österled beskrivs framför allt i Nestorskrönikan, men även arabiska reseberättelser ger oss viktig information om vikingarna i öster, bl.a Ibn Fadlans och Ibn Khordabehs skildringar.

Danskarnas och norrmännens aktiviteter i västerled var i huvudsak plundrings- och kolonisationsföretag, även om rika handelsplatser som Hedeby i Danmark och Skiringsal (nutida Kaupang) i Norge vittnar om en betydande handel med framför allt Västeuropa.

Orsakerna var möjligen överbefolkning och ett växande behov av "landnam", d.v.s upprättande av kolonier med ny mark att odla, men de tidigaste företagen har varit rena piratanfall på oskyddade kustavsnitt i Västeuropa.

De grundgående, snabba nordiska skeppen var avgörande för nordbornas framgångar. Dessa klinkbyggda farkoster, med mycket god lastförmåga, kunde vid ett överraskningsanfall dras upp på vilken strand som helst, och med hjälp av de medförda hästarna nåddes önskade mål inåt landet på kort tid. Innan befolkningen hunnit samla sig till försvar var vikingflottan långt ute till havs igen. Först när de västeuropeiska länderna byggt upp ett varnings- och kustförsvarssystem och framför allt skaffat sig flottor, som kunde möta anfallen redan ute till havs, rycktes grunden för vikingarnas framgångar undan, och detta är orsaken till att vikingatågen och därmed vikingatiden tog slut i Norden vid mitten av 1000-talet.

I västerled anföll nordborna 795 Orkneyöarna och Hebriderna, där sedemera basstationer upprättades för de kommande anfallen. År 812 intog norrmännen stora delar av Irland, och Dublin blev under lång tid deras huvudsäte på ön. Hela 900-talet var en blodig kamp mellan norrmän och irländare på ön, och först år 1014 lyckades man kasta av sig det nordiska oket i och med det berömda slaget vid Clontarf, där nationshjälten Brian Boru stupade.

Danskarnas angrepp mot Västeuropa inleddes 793, då en vikingaflotta anföll ön Lindisfarne (Holy Island). Den första stora invasionen inföll 866, då man lade under sig stora delar av Sydengland. År 878 försökte man införliva även Wessex i det danska området, men vikingarna blev slagna av Alfred den store. Danskarna tillförsäkrade sig dock den s.k "Danelagen", d.v.s Northumberland, Ostangeln, halva Mercia och ett stycke av Essex. Dessa områden förlorades efterhand.

År 991 trängde den norske Olav Tryggvason in i Themsen och utkrävde den första av de s.k Danagälderna, och 1013 anlände Sven Tveskägg med en stor vikingaflotta och erkändes som konung över hela England. Vid hans död år 1017 övertogs riket av sonen Knut och kom med tiden att delas av dennes söner.

Den intensiva nordiska bosättningen i England kan fortfarande spåras, bl.a i ortnamnen: alla som ändas på -by och -thorp är av danskt ursprung. Av stor betydelse för vår kunskap om dessa bosättningar är Domesday Book från 1086, en jordebok med ortnamnsangivelser. Förvånande är det ringa antalet vikingagravar på de brittiska öarna, vilket visar att nordborna tidigt har upptagit kristendomen och kommit att begravas på kyrkogårdarna.

Frankerriket drabbades för första gången av vikingarna år 841, då en flotta seglade uppför Seine och brände Rouen. Efter en serie smärre anfall de följande åren kunde Ragnar Lodbrok 845 tränga ända fram till Paris, och stora silvergärder utbetalades. Sådana härjningar pågick till år 900, då vikingahövdingen Rollo eller Rolf slöt fred med frankerkungen Karl den enfaldige och lovade vakta landet mot att nordborna erhöll Normandie.

Till de mest imponerande företagen under vikingatiden hör seglatserna till Island, Grönland (från 982) och Nord-Amerika, som vi känner genom Landnámabók, Íslendinga bók och Erik Rödes saga. De grönländska vikingarna gjorde regelbundna resor till Nordamerikas östkust, se Vinland.

Vendeltiden, järnåldersperiod i Sverige, 550-800 e.Kr., vilken har fått sitt namn efter ett båtgravfält vid Vendels kyrka i Uppland. Tiden kännetecknas av den allt fastare riksbildningen i Mälardalen, i Sveriket, som börjat växa fram redan under den föregående period, folkvandringstid (400-550). De praktfulla krigargravarna vittnar om stormän och kungsgårdar. I båtgravarna vid Vendel liksom även vid Valsgärde, Tuna och Ultuna har krigarna gravlagts med hjälmar, svärd, sköldar och ett praktfullt inventarium av inhemska och importerade lyxvaror, vittnar om utvidgade internationella kontakter. Detta understryks av den nyligen påträffade handelsplatsen Helgö i Mälaren, också den från vendeltiden, med fynd av importvaror från Irland i väster till Bortre Indien i öster.

Under samma period grundades även en rad handelsstationer, framför allt i Baltikum, exempelvis Seeburg, det nutida Grobin, i Estland. Dessa kolonier förebådade vikingatidens handelsfärder i österled och utgjorde en förutsättning för dessa. Ett exempel på internationella kontakter västerut är den praktfulla båtgraven vid Sutton Hoo på Englands östkust; den visar stora överensstämmelser med båtgravarna i Mälardalen, och den döde krigarens livvapen är tillverkade i Sveariket.

Under vendeltiden utvecklades i Norden den germanska djurornamentiken som kanske är den mest utsökta av våra förhistoriska konstarter, och även guldsmedstekniken nådde sin fulländning med bl.a storartade cloissonéarbeten. Den gotländska bildstenskonsten blomstrade och nådde sin fulländning under yngre vendeltiden.

Under Vendeltiden stärktes svearikets ställning, och det var egentligen endast Skåne, Halland och Blekinge som inte föll under Mälardalens överhöghet. I Uppland och Södermanland begrovs kungar och stormän framför allt i båtgravar, där ingeting fattades krigaren i livet efter detta: hjälm, sköld, svärd, häst, mat och dryck och annan utrustning.

Landets mest betydande båtgravfält har undersökts vid Valsgärde och Vendel i Uppland, och den storartade djurornamentiken på fyndmaterialet visar intensiva kontakter med germanerna på kontinenten liksom med de många kungadömena i England.

I Mälardalen inrättades vår första stora handelsplats, Helgö, vars fyndmaterial vittnar om handelskontakter med bl.a Irland, östra medelhavsområdet och till och med Indien. I östra Balticum anlades en rad befästa handelsstationer för handelsfärder i österled, bl.a Apole vid Grobin och Truso vid Elbing

I början av vikingatiden (800-1050 e.Kr.) Överfördes den centraliserade handeln i sveariket till Birka på Björkö, samtidigt som handelskontakterna med kalifatet i Orienten intensifierdes på de ryska floderna. Formliga städer växte fram längs vägen, och stora nordiska kolonier har undersökts vid Staraja Ladoga, Novgorod (Holmgård) och Smolensk. Via dessa handelsvägar kom silver i stora mängder till sveariket, både som mynt, som smycken och som råvara.

Antalet betydande silverskatter i Sverige är över 2000, varav mer än hälften är framtagna på Gotland, och öns betydelse för sjöfarten åt svearna är påfallande. Av de många gravformerna från vikingatiden dominerar i Mellansverige de låga höggravarna, medan Sydsveriges gravfält vanligen är markerade med resta stenar eller skeppssättningar.

Domarringar förekommer på flera håll i landet, och ett fåtal monumentala skeppssättningar är tidstypiska, som t.ex Kåsebergaskeppet i Skåne och skeppen vid Skee i Bohuslän. I framförallt Birka kan den s.k kammargraven i skiftesverk knytas huvudsakligen till en handelsöverklass.

Om bebyggelsens täthet i Uppland under vikingatiden vittnar Riksatikvarieämbetes fornminnesinventering, där landskapet uppvisar över 100 000 registrerade fasta fornlämningar från yngre järnåldern. Mälardalen har också det största antalet runstenar i landet, de flesta resta under 1000-talet.

Vinland, vikingarnas benämning på New foundland på Nordamerikas östkust, som enligt sagorna regelbundet besöktes av de på Grönland bosatta nordborna. Enligt Erik Rödes saga [Erik Röde, död c:a 1000 f.Kr., norsk viking. Enligt Erik Rödes saga, skriven c:a 1200, blev han förklarad fredlös på Island. Han seglade då västerut och upptäckte Grönland 982. Eriks son Leif Eriksson skall ha gjort en resa till Vinland, d.v.s den nordamerikanska kontinenten.] och Snorres Heimskringla skulle Leif Eriksson ha upptäckt Vinland år 1000 och ha bott där tillsammans med 35 man under ett år.

Förmodligen har behovet av timmer till de grönländska kolonierna varit en av huvudorsakerna till dessa resor, och andra resmål har varit Markland (skogland) och Helluland (stenland).

Vinland betyder möjligen gräsland eller äng. Markland motsvara nog Labradorkusten, medan Helluland torde utgöra nuvarande Baffinön.

Nordbornas besök i dessa avlägsna trakter är i dag ställda utom all tvivel, och 1960 undersöktes de första bebyggelseresterna efter deras kortvariga bosättningar. Redan 1932 påträffades på Sandnesboplatsen i Vesterbygden på Grönland en pilspets av en på Grönland okänd flintart, som måste ha importerats från Vinland och de där levande indianerna.

ditt inlägg

Ymer dör och världen föds

Först fanns ingenting, bara ett stort hål. Från norr blåste isande kalla
vindar och från syd glödande hetta. I det mörka hålet bodde jätten Ymer
och hans ko. Varje dag drack sig Ymer mätt av kons mjölk. Kon hette Audumbla.
En dag slickade kon fram en man ur salta stenar som isen pressat upp.
Han fick hetta Bure. Från jätten Ymer härstammar alla jättarna. Bure fick
en son som hette Borr. Borr tog en jättedotter till hustru. Och med henne
fick han Oden, Vile och Ve. Oden och hans bröder dräpte Ymer. Blodet ur
strömmade ur Ymers sår och alla jättarna dog förutom Bergelmer och hans
hustru. Som gjorde en ny jättesläkt. Ymers blod, kropp, hjärna och allt
annat skapade jorden trodde människorna förut.

Vikingarnas hem

Vikingarna bodde lite konstigt. I varje hem hade hela familjen att göra,
kvinnorna och flickorna de gjorde kläder, bakade och lagade mat. Männen
ja de jobbade, gjorde rent sina vapen och redskap och så skötte de om
djuren. På sommaren gjorde man allt ute. Vikingarna badade regelbundet.
Men på vintern var det svårt att göra olika saker ute för det var snö
över allt. Men då var alla hemma i huset och alla var nära eldstaden.
Sängen den var byggd på trä oftast med dunmadrass, kuddar och filt av
ylle. Livsmedel hade dom i tunnor och kläderna i kistor . Grytan hängde
över eldstaden

Mat och dryck

Vikingarna bodde i nordligaste länderna. Eftersom det var bistert klimat
var tillgången till livsmedel dålig. Om sommaren var fuktig hände det
att säden ruttnade ute på fälten. Och om höet i ladorna ruttnade, så klarade
sig inte kossorna över vintern. Ibland kom hungersnöd, det betydde att
stora starka män och kvinnor av dog av hunger, åldringar och barn kunde
dödas för att dyr mat inte skulle ”slösas bort” på dem. Vad man åt berodde
på hur rik man var. Vikingarna tyckte om att äta massor med kött. Men
varje gång kunde man inte lyckas med jakten. Vikingarna åt frukt, grönsaker
och nötter. Dom bakade bröd . sedan kokade dom gröt men dom åt kött och
fisk också. Dom drack vatten, och mjölk, vin.

Köksutrustning

1: Skål av såpsten: (betyder att stenen är mjuk.)

2: Skopa av trä.

3: Stek spade

4: Sked av järn .

5: Gaffel av järn.

7: Eldstål: man slog stålet mot flinta för att få gnistor att tända eld
med.

8: Brödrost av järn.

Hur klädde vikingarna sig?

Vikingarna klädde sig praktiskt. Männen hade mantlar och åtsittande
byxor. Kvinnorna bar en dräkt av linne och en kappa av ylle. Vikingarnas
skor var gjorda på läder. I städerna fanns det skomakare.

Vikingarnas smycken

Både män och kvinnor älskade smycken, för då kände dom sig rika. Så här
kunde ett halsband se ut. Glas stenar, ädel stenar och små silver stycken.
Männen knäppte sina mantlar med broscher. Kvinnorna hade fina spännen.

Vikingarnas resor

När människorna i byn ville resa någonstans
åkte de över vattnet. De var duktiga på att bygga båtar..
De åkte mycket långt på resor .
Man kunde dra upp båten lätt för att den hade platt
botten . Man reste för att det inte fanns mat eller så
ville man åka ut på äventyr . Dom bytte saker mot mynt . och annat
Skinn, pälsar, tjära och bärnsten var saker som vikingar
hade med sig på sina resor.
De rövade och tog saker
också.
Dom åkte till andra länder tex England, Frankrike,
Ryssland och Turkiet.
Vikingarna kallade Ryssland för Gårdarike.
Dom kom till en stad som hette Miklagård. Där fanns
stenhus, stora kyrkor och vackra palats. I Sverige fanns
inga fina hus ,det fanns bara små byar på den tiden .

Vikingabåtar

man har hittat ett vikingaskepp,
I jorden i norge.
Det var en som kung som dog.
Man lade kungen, Två hästar.
En hund och ett svärd
och andra saker i skeppet.
Sedan täckte man över
med jord.
Det var för 1000 år sedan.
Det var ett krigsskepp.
vikingarna trodde att
jorden var platt.
De reste ändå långt, ända
till Amerika
båtarna hade inte tak.
Om det regnade blev
vikingarna våta.
Vikingaskeppen byggdes av
ekträ.

Trälar

Vad var trälar för nåt ? Det var slavar.
Trälarna hade inte ett hus eller någon annan ägodel. Dom blev slagna av sina ägare, slavarna fick ett fult namn. Dom tyngsta arbetena gjorde av trälara. En del av människorna på vikingatiden var trälar. Om man föddes i en trälfamilj blev man själv träl. Barnen i trälfamiljen fick börja jobba så fort dom var tillräckligt gamla. Det fanns människor som ville bli trälar. Det kunde vara fattiga mänriskor som inte hade någon mat eller ingenstans att bo. Dom som var trälar kunde i allafall leva.
Det kunde också finnas nån som var skyldig en bonde mycket pengar och om dom inte kunde betala fick den personen arbeta som träl hos bonden.
En del trälar hade blivit tillfångatagna i andra länder. Kanske hade trälen som jobbade på åkern varit munk i ett annat land.
Dom fick göra smutsiga och tunga arbeten.
Männen fick sprida gödsel och sköta getterna och grisarna.
Träl kvinnorna mjölkade och malde mjöl i den tunga hand kvarnen. Trälarna fick fula namn för att dom skulle förstå att dom inte var lika mycket värda som andra människor.
Flickorna hette kanske Drumpa eller Kraka och pojkarna Kark, Fulner och Kleggi.

Birka

Birka var en stad på vikingatiden. Den låg på Björkö i Mälaren, det bodde ungefär700
invånare där. Där fanns olika hantverkare,
tex kammakare, bronsgjutare, pärlmakare,
väverskor mfl. Birka var en viktig handels-
plats. Man kunde köpa och sälja saker där.
Vid vattnet fanns det bryggor. Det fanns enkla hus som låg i rader.
År 830 kom en munk som hette Ansgar till Birka. Han berättade om Jesus och kristendomen.
Idag har arkeloger byggt upp Birka igen. Det är som ett slags museum. Man kan åka dit och se hur det såg ut på vikingatiden.

Birka Björkö

Idag är Björkö en av Mälarens vackra öar. På Björkö är jordbruk och betesdrift format i landskapet genom hundratals år. I hagarna betar fåren om våren. Björkö är känd för sin rika flora. Det finns grusade vägar och smala stigar som leder in i ett öppet kulturland-skap. Vägen går igenom den idylliska Björkö by och fram till Ansgarskapellet. I kapellet hålls gudstjänster alla söndagar kl 13.45 under sommaren. Det finns ett berg som heter borgberget. Man lät sätta upp ett kors till 1000 års- minnet av Ansgars
besök i Birka.

Asagudarna

Oden

Oden är den klokaste guden av dom alla. ( För att Oden har druckit av
vishetensbrunn)! Men vishetensbrunn fanns i Jotunheim där alla jättarna
bodde. Och inte minst med det, så vaktade en stor jätte som hette Mimer
vishetensbrunn. Och Mimer gav inte Oden en droppe. Men när Oden offrade
sitt ena öga då fick Oden dricka ur vishetensbrunn. Och Odens två korpar
fick också dricka ur brunnen. (vattnet kommer från en av yggdrasils rötter).
Odin är krigets gud.

Tor

Tor är en åskgud, och son till Oden. Tor är den starkaste av alla gudar.
Tor har en hammare som heter Mjölner. När Tor kastar sin hammare träffar
den alltid sitt mål och far sedan tillbaka till hans hand. Det är därför
Tor har sina hjärnhandskar. Tor har också ett mycket märkligt bälte. När
han spänner det om livet växer hans krafter till det dubbla och Tor är
redan den starkaste så du kanske förstår hur stark han är. ( Jag skulle
inte gärna möta honom i en brottnings match).

Frej

Är fruktbarhetens gud. Om offra till honom kunde man räkna med en bra
skörd, fred och välstånd. Frej har en syster som heter Freja.

Freja

Freja är kärlekgudinnan. Men om det gällde kärlek då vände man sig till
Freja. Framförallt för att hon är så vacker. Oden som till och med är
gift har gett Freja Folkvang. Det är en gården som är finurligt byggd
när Freja har låst alla dörrarna kan ingen komma in mot hennes vilja.

Frigg

Hon är gift med Oden. Frigg är en stor hjälp för sin man. (Hon är väldigt
klok).

Siv

Siv är gift med Tor och har två barn.

Heimdal

Är den bästa vaktpost i hela vida världen. Hans ögon är så skarpa att
han till och med kan se till världens ände både dag och natt. Och hans
öron kan höra grässet gro och ullen växa på fåren.

Loke

Är av jättesläkt, far till Hel, Fenrisulven och Midgårdsormen. Han är
inget att lita på.

Asgård

Asgård är gudarnas hem.

Yggdrasil

Det är världsträdet.

Valhall

Det är gudarnas borg.

Höder

Den blinde guden.

Hel

Dödsrikets gud.

Hymer

Jätte.

Balder

Friggs och Odens son. Den milde, kärleksfulle guden.

Utgård

Jättarnas borg.

Sleipner

Odens häst med åtta ben.

Nornorna

Gudinnorna över tiden.

Nifelhem

Dödsriket.

Tyr

Stridens och rättens gud.

Biskopen och nunnan

Det var en gång en Biskop
som hette Rimbert. Han var ute
och red. Då kom han förbi en
lång rad slavar som gick på vägen.
En av dom visste att han var en
biskop. Det var en kvinna som
var en nunna.
Hon såg honom och sa :
-Hjälp mig.
Rimbert gick fram till henne och
frågade om hon verkligen var en nunna
Hon bevisade det, när hon började
sjunga en psalm.
Rimbert ville genast befria
henne men han hade inga pengar att
betala för henne ,så han
bytte mot sin häst.
Han fick henne och de fick gå
hela vägen hem.